Helikopterfärd * 29 nov 2007 *

Plötsligt ligger man på en bår i en helikopter på väg till Örebro sjukhus.

Efter ankomsten till förlossningen på Näl sjukhus i Trollhättan kunde man inget annat än att sända mig vidare. Neonatalen där är inte utrustad för att kunna ta hand om tvillingarna om de föds i vecka 23.

Jag har gått 23+1 vecka av 40 och har precis kommit över gränsen till vad som är möjligt att rädda och man bestämmer sig för att satsa tusentals kronor på mig och våra barn.

Jag blir undersökt med ett spekulum och det konstateras att jag inte har öppnat mig mer än en centimeter. Vattnet har dock gått och infektionsrisken är stor. De tar en odling på mig som tyvärr kommer ta flera dagar att få svar på. När vi får reda på vilken sorts infektion jag har så har tvillingarna redan fötts.

Jag ligger på en bår i korridor och väntar på helikoptern som har en transport och därefter skall tankas. Omtänksamma sjuksköterskor står med mig och ser till att jag är påpälsad. Nyfikna människor samlas när helikoptern flyger in. Jag känner mig som ett intressant sjukfall och det kommer inte att bli den enda gången inom de närmsta dagarna som jag känner mig sådan.

André som jobbar under veckorna i Oslo försökte att hinna fram till mig på Näl men bilfärden tar tre timmar hem och han bestämmer sig för att istället åka vidare direkt till Örebro, ytterligare tre timmars bilfärd.

Med mig i helikoptern har jag två stycken som ser efter mig, en av dem en manlig läkare, den andra en kvinna med okänd befattning. Jag får hörselskydd med en liten mikrofon framför munnen. Dånet från roterbladen är högt men i hörselskydden kan jag höra de andra i helikoptern. Vi stiger och det bär av åt Örebro.

I dessa hörselskydd kan man även höra annan radiotrafik och de frågar om jag hellre vill ha det tyst. Jag tackar nej, jag vill helst höra allt de har att säga om mig och barnen. Mitt i allt får jag höra ett larm om ett litet barn som har fått en legobit i halsen, då önskar jag att jag sluppit höra.

Cortisonet som jag fått i låret skall hjälpa våra ofödda barns lungor att utvecklas snabbare. Droppet lugnar min livmoder. Men jag har inte fått något för att lugna mina nerver som är tunna som fjärilsvingar. Jag är så rädd och nervös att kroppen skakar. Efter en stund är kroppen öm och det känns som träningsvärk. Det är svårt att ligga still då höften ömmar på den hårda båren. Till råga på allt får jag kramp i benen. Jag tackar läkaren som tog tag i mina svettiga fötter och tryckte på dem och masserade tills det gick över. Det var som om han visste precis hur man gör.

Vi landar så mjukt och så fint på taket till Örebro sjukhus. Roterbladen stannar till sist och vi möts av personalen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: