Archive for the ‘Uncategorized’ Category

Balett-tjejer

april 5, 2014

Nelia och Lilja dansar till Elvira Madigan. Kanske de skulle få börja i dans.

Operations-journal

augusti 18, 2012

Bild

Ett naturens mirakel i Zemio

juli 24, 2012

En av medlemmarna på Pytteliten skickade idag denna länk till mig, en fantastisk historia med både glädje och sorg. Fyrlingar som föddes i en liten by i afrika, de första fyrlingarna i Zemio… De trodde först att det var två barn i magen men efter tre små pojkar känner de fortfarande fötter därinne…

De använder en stor nypa fantasi och uppfinningsrikedom för att konstruera en provisorisk neonatalavdelning. En kuvös byggd av kylklampar fyllda med vatten för tre och känguruvård för den fjärde.

Efter tre dagar blir en av de små pojkarna dålig och det finns inte mycket att göra. Den lille dör och lämnar sina tre bröder.

Läs mer:

Ett naturens mirakel i Zemio.

Ett naturens mirakel i Zemio

juli 24, 2012

En av medlemmarna på Pytteliten skickade idag denna länk till mig, en fantastisk historia med både glädje och sorg. Fyrlingar som föddes i en liten by i afrika, de första fyrlingarna i Zemio… De trodde först att det var två barn i magen men efter tre små pojkar känner de fortfarande fötter därinne…

De använder en stor nypa fantasi och uppfinningsrikedom för att konstruera en provisorisk neonatalavdelning. En kuvös byggd av kylklampar fyllda med vatten för tre och känguruvård för den fjärde.

Efter tre dagar blir en av de små pojkarna dålig och det finns inte mycket att göra. Den lille dör och lämnar sina tre bröder.

Läs mer:

Ett naturens mirakel i Zemio.

Fågelungar * 6 dec 2007 *

december 7, 2007

Deras hud är bara 0,3 mm. tunn. Den är så tunn att de ser röda ut av blodet i kroppen.

Ansiktena är täckta av lappar för att skydda ögonen mot ljuset. Slangar går in i den lilla kroppen, en slang i näsan och några i naveln.

Jag försöker se så mycket som möjligt av kropparna genom kuvösplasten som är alldeles immig av luftfuktigheten. En liten plutig mun med markerad amorbåge. De suger redan på napp, jag som är nappmotståndare. Nappen är utformad så att slangarna kan komma förbi, de är små i gummit men plasten täcker halva ansiktet. Små sug, kinderna rör sig. Lite fjun på hakan.

Taniga små armar som sträcker sig. Handen tar mitt finger… De små fingrarna griper om min fingertopp och lyckan sprider sig i kroppen. Ett litet tryck från henne. Åh så stark.

En moders stolthet när de har kissat, 4 ml, åhh. Kompressen mellan benen suger upp den lilla vätskan.

Fotavtrycken de har gjort är dyrgripar. Så små. Så rädd att en dag inte längre kunna föreställa mig. Hoppas att den dagen ändå kommer.

Jag längtade efter de små varma kropparna. Att få upp dem på mitt bröst efter förlossningen. Ligga utmattad hud mot hud och lyssna till det härliga skriket. Jag bekymrade mig över att få göra om det hela med en gång med nästa tvilling. Ingenting blev som det skulle. Jag är ledsen och arg av saknaden, ömtålig av oro.

Det hörs inga skrik, heller inga pip. Slangarna är ivägen. Jag föreställer mig hur hjärtat brister då jag får höra dem för första gången. Det gör ont.

Barnen kommer hit * 7 dec 2007 *

december 7, 2007

Plötsligt känner jag mig lite upprymd, faktiskt glad. Om fyra timmar är familjen samlad.

Jag talade just med dem. André satte precis in barnen i bilen hos farmor där de har varit sedan vattnet gick över en vecka sedan. Jag pratade med lilla Juni. Hon har bakat kakor till mig sa hon. Lilla älskling. Hon har gjort vatten till farmor också sa hon.

Vi skall bo här på Ronald McDonalds Hus tillsammans. Vem vet hur länge. Senare blir vi kanske flyttade lite närmare hemåt. Göteborg kanske, eller Näl.

Nu skall jag i alla fall gå över till småflickorna och berätta för dem.

Helikopterfärd * 29 nov 2007 *

december 6, 2007

Plötsligt ligger man på en bår i en helikopter på väg till Örebro sjukhus.

Efter ankomsten till förlossningen på Näl sjukhus i Trollhättan kunde man inget annat än att sända mig vidare. Neonatalen där är inte utrustad för att kunna ta hand om tvillingarna om de föds i vecka 23.

Jag har gått 23+1 vecka av 40 och har precis kommit över gränsen till vad som är möjligt att rädda och man bestämmer sig för att satsa tusentals kronor på mig och våra barn.

Jag blir undersökt med ett spekulum och det konstateras att jag inte har öppnat mig mer än en centimeter. Vattnet har dock gått och infektionsrisken är stor. De tar en odling på mig som tyvärr kommer ta flera dagar att få svar på. När vi får reda på vilken sorts infektion jag har så har tvillingarna redan fötts.

Jag ligger på en bår i korridor och väntar på helikoptern som har en transport och därefter skall tankas. Omtänksamma sjuksköterskor står med mig och ser till att jag är påpälsad. Nyfikna människor samlas när helikoptern flyger in. Jag känner mig som ett intressant sjukfall och det kommer inte att bli den enda gången inom de närmsta dagarna som jag känner mig sådan.

André som jobbar under veckorna i Oslo försökte att hinna fram till mig på Näl men bilfärden tar tre timmar hem och han bestämmer sig för att istället åka vidare direkt till Örebro, ytterligare tre timmars bilfärd.

Med mig i helikoptern har jag två stycken som ser efter mig, en av dem en manlig läkare, den andra en kvinna med okänd befattning. Jag får hörselskydd med en liten mikrofon framför munnen. Dånet från roterbladen är högt men i hörselskydden kan jag höra de andra i helikoptern. Vi stiger och det bär av åt Örebro.

I dessa hörselskydd kan man även höra annan radiotrafik och de frågar om jag hellre vill ha det tyst. Jag tackar nej, jag vill helst höra allt de har att säga om mig och barnen. Mitt i allt får jag höra ett larm om ett litet barn som har fått en legobit i halsen, då önskar jag att jag sluppit höra.

Cortisonet som jag fått i låret skall hjälpa våra ofödda barns lungor att utvecklas snabbare. Droppet lugnar min livmoder. Men jag har inte fått något för att lugna mina nerver som är tunna som fjärilsvingar. Jag är så rädd och nervös att kroppen skakar. Efter en stund är kroppen öm och det känns som träningsvärk. Det är svårt att ligga still då höften ömmar på den hårda båren. Till råga på allt får jag kramp i benen. Jag tackar läkaren som tog tag i mina svettiga fötter och tryckte på dem och masserade tills det gick över. Det var som om han visste precis hur man gör.

Vi landar så mjukt och så fint på taket till Örebro sjukhus. Roterbladen stannar till sist och vi möts av personalen.

Att vara den det är synd om * 6 dec 2007 *

december 6, 2007

Så det är så här det känns att vara den som det är synd om.
Plötsligt är vår familj jämbördes med människor som har hjärtsjuka barn, handikappade människor och andra som man tycker synd om. Sådana människor som man läser om i tidningar eller som man sneglar på när man är ute.

Våra flickor kanske inte överlever denna svåra tid, då kommer vi flytta ännu ett steg ner till dem som det är RIKTIGT synd om, de som har änglabarn.

Jag är alldeles ensam och ledsen just nu då André har åkt 40 mil för att hämta hit våra äldre barn. Jag har inte ens mina egna kläder på min kropp. Sjuksköterskorna har skramlat ihop lite kläder och ett par skor åt mig. Byxorna som är extra small sitter åt på min ömma mage. Jag känner att jag har blivit snuvad på min antagligen sista graviditet. Jag är nyförlöst men har inga varma små kroppar att hålla om. Jag har värkande bröst med massor av mjölk till mina fågelungar som bara äter 2,5 ml åt gången. Jag är dödstrött.

Värst av allt är att vi har två små flickor med hjärnblödning och som kanske har livslånga handikapp.

Vattenavgång * 29 nov 2007 *

december 6, 2007

Jag hade känt mig lite orkeslös och var hemma med barnen. När jag lyfte upp min son Ervin för att byta blöja fick jag plötsligt ont i magen. Jag bestämde mig för att försöka vila när sonen också gjorde det. Senare gick jag på toaletten och då började det sippra vatten. Jag försökte stoppa det med toalettpapper men det kom bara mer och fortare. Tillslut låg det en pöl under mig. Jag blev skräckslagen och bad min dotter Juni hämta telefonen. SOS Alarm sa åt mig att lägga mig ner med rumpan upp och vänta in de två ambulanserna. Under tiden ringde de upp min syster och svärmor.

Vi bor i ett envåningshus som ligger enskilt i skogen. Det är svårt att hitta dit eftersom det ligger oskyltat på några småvägar. Jag brukar trots det enskilda läget låsa dörren även då jag är hemma eftersom jag då vet att barnen inte kan springa ut. Vi har dessutom en katt som hoppar och tar tag i handtaget så att dörren öppnar sig. När jag låg där och försökte tala lugnt med mina barn och SOS Alarm kom jag på att dörren som vanligt måste vara låst. Jag hade ingen större lust att resa mig upp eftersom jag hade känt några värkar då vattnet gick, men att de nu hade avstannat. Jag ville heller inte förlora mer fostervatten.

Min dotter satt på toaletten eftersom hon mitt i allt detta behövde bajsa och min son passade på att leka med vattnet i handfatet. Ervin är bara 1½ år och kunde självklart inte förstå allvaret i situationen.
Jag bad Juni att försöka torka sig själv och sedan försöka låsa upp dörren på baksidan. Juni är 3½ och torkar sig vanligtvis inte själv, hon försökte dock och kom sedan till mig med byxorna nere vid fötterna. Ervin kom också till mig och tröjan var alldeles blöt av vattenleken i handfatet. I allt detta kaos hade jag min man André i telefonen och berättade om vad som hänt.

Ambulansen kom strax men de kunde som konstaterat inte komma in. Juni försökte vrida om dörrlåset på ytterdörren men kunde inte.
Jag försökte att istället öppna fönstret från sängen där jag låg och lyckades.
Ambulansmannen fick upp haken och hoppade in och i min enfaldiga hjärna tänkte jag på att han hade skorna på sig. Jag som några dagar innan hade moppat golvet inför första advent. Min syster Line kom då och jag tänkte på hur dum jag måste se ut som låg där halvnaken med rumpan upp i vädret. Hon var synbart chockad och orolig efter att ha kört till mig i ilfart. Min nakenhet var egentligen helt betydelselös i sammanhanget men för mig var det pinsamt och jag ville bara skyla mig.

De kom inte ända fram till mig med båren som blev ståendes i hallen. Jag tog mig hukandes över till den och kördes ut. Jag var så rädd och tänkte inte ens på att pussa barnen hejdå. Jag visste inte att det skulle dröja över en vecka innan jag skulle få se dem igen.

Där låg jag darrandes i ambulansen och undrade över våra två små i magen. Blåljus och sirener mitt ute i skogen.